Simply Josefina

Det är skumt egentligen. Hur svårt det är att skriva nånting om sej själv. Nånting som verkligen betyder nånting. Ibland känns det som om jag har alldeles för många issues som jag skulle behöva ta itu med. Ibland förstår jag inte hur nån står ut med mej. Jag är neurotisk, kontrollerande, svartsjuk och hemskt svårt att lita på folk.

"Neuroser är bland annat fobier ångeststörningar och tvångsproblematik. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen."

Betyder de då att det är på grund utav min barndom som jag är som jag är? Jag har funderat på de rätt ofta. Alldeles för många gånger kanske. Kanske inte läge att ta itu med det nu i alla fall.
Det är bara de att jag har så svårt att förstå ibland hur jag kan ha träffat en sån fantastisk man, fast jag är som jag är. Å att han sen av någon outgrundlig anledning tycker att jag är fantastisk.
Före Fredrik kändes det som om jag hela tiden var på jakt efter nånting hela tiden. Som om man hela tiden var på väg nånstans. Ingenting var bra det kunde alltid finnas nånting bättre. Som om jag letade efter nånting utan att veta exakt vad. Å jag har letat på många ställen, ibland trodde jag att jag var nöjd. Men den känslan höll bara i sej ett kort tag. Har fått höra av en bekant att jag har ett bekräftelse behov. Att det är därför jag inte blir nöjd. Att jag hela tiden behövde bekräftelse av andra för att må bra. Men jag tror inte att det var därför. För jag var lika nöjd med att vara själv. 
Sen träffade jag Fredrik. Det va som om ja hade hittat hem. Jag har aldrig förut känt mej så otroligt lycklig eller tillfreds. Det är som om ja äntligen har hittat det jag letat efter. My one true love. Han har gjort mej lugnare än jag nånsin har varit. Så länge jag har dej älskling spelar ingenting annat någon roll. You are the piece thats been missing. 
Jag vet inte vad jag skulle göra utan dej. Tack för att du är underbar.