Simply Josefina

Det är konstigt ibland hur man kan förändras som person utan att märka det själv. Att saker som man tyckte va jätte roligt helt plötsligt inte är så kul alls längre. Att personer som man kunde prata med om allt helt plötsligt är som främlingar. När sånt händer undrar jag ibland vad som gick snett. Hur man från en dag till nästa hann glida så långt ifrån varandra.

Och om det är jag som har ändrat på mej fast jag känner mej samma, eller om det är dom som har blivit annars. Går det alls att hitta tillbaka sen eller är det redan försent? Vissa vänner kan man ha kvar hela livet fast man knappt umgås. Det är som om det ändå känns likadant. Är det då för att man inte umgås men borde det inte vara tvärtom? Jag har alltid haft svårt att hålla kontakten med människor. Inte för att jag inte vill utan mer för att jag inte vill tränga mej på och vara besvärlig. Å kanske framför allt för att jag tycker som så att hör inte dom av sej hör inte jag av mej. Jag är av den uppfattningen att hör dom inte av sej till mej då vill dom inte ha med mej att göra. Sen beror det ju naturligtvis på hur länge jag har känt personen i fråga och hur nära vi har hunnit komma. Jag har märkt att jag har lättare för att umgås med killar. Dom vänner jag har haft som jag har kommit närmast och känt längst å framför allt har lättast att prata med å höra av mej till är killar. Det finns två undantag där å de är dom två tjejer som jag umgicks med under hela mellanstadiet och högstadiet. Jag tror det beror på att vi har så mycket historia som gör att vi fortfarande pratar fast vi inte har nästan nånting gemensamt nu. Det är lustigt det där ibland. Jag har aldrig haft nån riktig bästa kompis som man har hållit fast vid i flera år utan det har mer varierat från år till år. Det har alltid varit en kille förut en gång. Dom som jag nu kallar mina bästa, närmaste vänner är killar. Å även om vi inte pratar så hemskt mycke så vet jag ändå att om det skulle vara nånting så skulle dom utan tvekan ställa upp. Varför det har blivit att jag nästan bara umgås med killar är att dom är mycket lättare att prata med. Å det bästa är att dom kräver inte lika mycket tid som en tjejkompis kan göra. Man vet som vart man har varandra utan en massa tjaffs å gnäll. Det är helt enkelt lättare umgås med killar. En killkompis blir inte lika sur för att man glömmer ringa å han skulle aldrig kräva att man ska ha nån "tjej"kväll å dricka vin å fixa håret m.m. Jag är helt enkelt inte en tjejig tjej. Å lika glad är jag för det.